Har jag lagt upp den här förut? Skrev den 2008 i alla fall, ingen höjdare men den var skoj att skriva.
Helvetet. Helvetets jäkla skit. Vart fan är jag? Har jag inte varit här förut? Jo, jag var här för några timmar sen. Jag har gått i en cirkel. Snyggt, jävligt snyggt.
Han satte sig på en sten och övervägde ännu en panik. Men han var alltför utmattad för att springa runt och skrika ännu en gång. Han satt och såg den blodröda solen sakta sänka dig ned mot de gröna granarna, som i motljuset blev mörka och skräckinjagande. Stenen han satt på var hård men torr, så han satt kvar och såg på solen, rädd och ensam.
Det hela hade börjat så vanligt, oskyldigt och enkelt. Han hade gått omkring i skogen, inte så långt hemifrån och bara njutit av den härliga sensommaren. Han hade gått på gamla invanda stigar han gått på så många gånger förut. Tittat på träden och de myllrande myrstackarna, druckit från den gamla kallkällan, som så många gånger förut, då plötsligt hon hade dykt upp. Han hade träffat henne som hastigast en sommar tidigare, men inte hunnit bekanta sig ordentligt innan hon var tvungen att resa iväg. De hade bara hälsat på varandra, presenterat sig och utbytit de vanliga artighetsfraserna, vad heter du, var kommer du ifrån, vilken är din favoriträtt, de vanliga sakerna. Det hade inte märkts på honom, men han blev blixtförälskad i den vackra flickan.
Hon var söt, kort mörkt hår och något år yngre än honom. Hon ockuperade hans hjärna i flera veckor efter att hon rest, han gick som på moln och bara väntade på nästa gång han skulle på träffa henne igen. Men veckorna blev till månader, och månaderna växte till ett år, och han hade nästan glömt bort henne när hon helt oväntat kom gående under träden.
Han hann inte ens hälsa, hon bara log åt honom och satte iväg genom skogen. Han sprang genast efter, och över stubbar och stenar sprang dom längre och längre in i skogen. Han ropade efter henne, men hon bara skrattade åt honom, och ökade takten. Han tänkte inte på vart de sprang, bara han fick vara i närheten av henne. Efter att ha jagat genom skogen nästan en halvtimme var han tvungen att stanna för att ta igen sig. Han ropade efter henne, men hon skrattade bara och försvann. Han föll ihop vid en stubbe och låg och andades häftigt. Hjärtat slog så att det kändes som om det skulle hoppa ur kroppen på honom. Han blev med ens väldigt trött, han hade nyss ätit innan han gav sig iväg på språngmarschen. Han somnade, och vaknade inte förrän långt senare, det var kolsvart, mitt i natten.
Från början var han inte orolig alls, han hade varit ute när det var mörkt förut, och började så sakta lunka hemåt. Efter ett tag insåg han att han inte kände igen sig, men fortsatte sakta framåt, ungefär åt det håll han trodde han bodde. Efter att ha gått någon timme ansåg han att han borde börja närma sig sina trakter, men han kände inte igen sig i mörkret. Han beslutade sig för att lägga sig och sova och invänta morgonljuset. Dom där hemma var nog vana vid att han ibland var borta över nätterna, speciellt om somrarna, så de skulle nog inte oroa sig.
Han sov oroligt under en gran, drömde mardrömmar och vaknade ideligen. Tillslut så var det äntligen ljust nog för att börja söka sig hemåt igen. Han började gå år det håll som kändes mest som hemåt. Han gick i flera timmar, och blev nervösare ju längre dagen led. Han glömde bort att äta och dricka, och de mest elementära reglerna vid misstänkt vilsegång. Solen sänkte sig sakta nedåt, men han mindes inte i vilket vädersträck den gick ned, vad det nu hade spelat för roll, han kunde ha bott både åt söder, norr, öst och väst. När det började skymma på ordentligt så gick han inte längre, utan småjoggade fram efter gamla skogsvägar samtidigt som han ropade efter sina nära och kära, mamma och pappa.
När det var nästan kolmörkt så tog paniken total kontroll över honom, han sprang utmattad nedför en sluttning, halkade och slog benet, detta gjorde honom så skärrad att han, helt oväntat klättrade upp i ett träd och satt där och höll utkik och lugnade ned sig efter några timmar. Han klättrade ned och lade sig för att sova ännu en natt i den mörka skogen.
Nästa dag hade han tagit det kallt. Han satt längre och tänkte igenom sin situation. Han var vilse, mer vilse än någonsin, han var tvungen att inse det. Han visste inte var han var, och inte hur han skulle ta sig hem. Han befann sig i en stor glänta, det måste ha legat en åker här för längre sedan. Skogen stod mörk och hög runt gläntan, den var tät och ogallrad. Efter att ha överlagt med sig själv några timmar beslöt han sig för att ta sig upp på ett berg för att därifrån kunna se sig om efter landmärken, hus, sjöar eller vad som helst som påminde honom om hemmet. Han såg inget berg från där han satt, men han började gå åt det håll som gick uppåt. Han satte upp som mål att finna ett berg innan kvällen. Men när kvällen kom satt han i samma glänta och svor för sig själv.
Snyggt, jävligt snyggt tänkte han igen.
Sturskheten från morgonen lyste med sin frånvaro. Istället infann sig en gnagande oro och en stigande rädsla inom honom. Det prasslade i mörkret, han lyssnade spänt. En röst inom honom skrek för full hals, ”Det är en björn”! Men han lyckades hålla bort paniken och kröp ihop på marken, och såg solen sänka sig vid horisonten.
Han såg ut över gläntan, som nu nästan var höljd i dunkel, träden bakom honom brann i rött från solnedgången. På marken sprang ett gäng myror runt, och ett hoande kom blåsande långt bortifrån. Det luktade starkt av rallarrosorna som växte invid ett dike några meter bort. Ett brak fick honom att hoppa till, nu var det verkligen en björn! Jagade dom inte i skymningen? Jo det gjorde dom! Långt inom sig visste han att björnar inte jagade vare sig människor eller djur, bara man inte störde dom, men det fanns inte tid att tänka på det nu. Vart var björnen, han tittade i panik åt det håll han sett den, bara för att inse att det var en storspov han hade sett. Han skrattade lite fånigt, svetten rann nedför nacken och han darrade som ett asplöv.
Han gick sakta fram mot platsen där storspoven hade lyft, och han kände instinktivt att någon han kände hade varit där före honom och storspoven. Han hoppade runt och började ivrigt undersöka de närmaste omgivningarna. Jo, någon hade varit där, det var Frasse! Gamla goda Frasse som bodde två hus bort hade varit där tidigare under dagen. Frasse var en stor kille, och lämnade ordentliga märken efter sig, han var varken ordentlig eller försiktig. Han började följa spåren in mot skogen igen.
Nu sprang han allt vad han kunde, det var som om att Frasse vetat om hans situation och verkligen gjort allt för att visa vart vägen hem vart. Det hade mörknat fort, och var nu nästan svart, men ändå så kändes allting mer och mer bekant dess längre han sprang. Tallarna och granarna var som väggarna i en mörk tunnel, en tunnel som lystes upp av Frasses spår. Efter kanske en kvart så visste han precis vart han var. Han sprang genom asplunden, förbi dammen vid smedjan där han brukade sitta och titta på vattnet, han passerade affären och sprang uppför backen.
Han såg sig inte för när han passerade vägen, och blev nästan påkört av en bil. Föraren verkade inte ens ha sett honom. Lycklig och skärrad på samma gång sprang han över gräsmattan där han tagit sina första stapplande steg och upp på farstun. Där stod den lilla och tittade ut mot skogen, han ropade hennes namn, fast det förstod ju inte hon, men hon plockade skrattande upp honom och ropade: ”mamma, pappa, Snurre är hemma igen”! Han spann när hon bar in honom i stugan.
Han satte sig på en sten och övervägde ännu en panik. Men han var alltför utmattad för att springa runt och skrika ännu en gång. Han satt och såg den blodröda solen sakta sänka dig ned mot de gröna granarna, som i motljuset blev mörka och skräckinjagande. Stenen han satt på var hård men torr, så han satt kvar och såg på solen, rädd och ensam.
Det hela hade börjat så vanligt, oskyldigt och enkelt. Han hade gått omkring i skogen, inte så långt hemifrån och bara njutit av den härliga sensommaren. Han hade gått på gamla invanda stigar han gått på så många gånger förut. Tittat på träden och de myllrande myrstackarna, druckit från den gamla kallkällan, som så många gånger förut, då plötsligt hon hade dykt upp. Han hade träffat henne som hastigast en sommar tidigare, men inte hunnit bekanta sig ordentligt innan hon var tvungen att resa iväg. De hade bara hälsat på varandra, presenterat sig och utbytit de vanliga artighetsfraserna, vad heter du, var kommer du ifrån, vilken är din favoriträtt, de vanliga sakerna. Det hade inte märkts på honom, men han blev blixtförälskad i den vackra flickan.
Hon var söt, kort mörkt hår och något år yngre än honom. Hon ockuperade hans hjärna i flera veckor efter att hon rest, han gick som på moln och bara väntade på nästa gång han skulle på träffa henne igen. Men veckorna blev till månader, och månaderna växte till ett år, och han hade nästan glömt bort henne när hon helt oväntat kom gående under träden.
Han hann inte ens hälsa, hon bara log åt honom och satte iväg genom skogen. Han sprang genast efter, och över stubbar och stenar sprang dom längre och längre in i skogen. Han ropade efter henne, men hon bara skrattade åt honom, och ökade takten. Han tänkte inte på vart de sprang, bara han fick vara i närheten av henne. Efter att ha jagat genom skogen nästan en halvtimme var han tvungen att stanna för att ta igen sig. Han ropade efter henne, men hon skrattade bara och försvann. Han föll ihop vid en stubbe och låg och andades häftigt. Hjärtat slog så att det kändes som om det skulle hoppa ur kroppen på honom. Han blev med ens väldigt trött, han hade nyss ätit innan han gav sig iväg på språngmarschen. Han somnade, och vaknade inte förrän långt senare, det var kolsvart, mitt i natten.
Från början var han inte orolig alls, han hade varit ute när det var mörkt förut, och började så sakta lunka hemåt. Efter ett tag insåg han att han inte kände igen sig, men fortsatte sakta framåt, ungefär åt det håll han trodde han bodde. Efter att ha gått någon timme ansåg han att han borde börja närma sig sina trakter, men han kände inte igen sig i mörkret. Han beslutade sig för att lägga sig och sova och invänta morgonljuset. Dom där hemma var nog vana vid att han ibland var borta över nätterna, speciellt om somrarna, så de skulle nog inte oroa sig.
Han sov oroligt under en gran, drömde mardrömmar och vaknade ideligen. Tillslut så var det äntligen ljust nog för att börja söka sig hemåt igen. Han började gå år det håll som kändes mest som hemåt. Han gick i flera timmar, och blev nervösare ju längre dagen led. Han glömde bort att äta och dricka, och de mest elementära reglerna vid misstänkt vilsegång. Solen sänkte sig sakta nedåt, men han mindes inte i vilket vädersträck den gick ned, vad det nu hade spelat för roll, han kunde ha bott både åt söder, norr, öst och väst. När det började skymma på ordentligt så gick han inte längre, utan småjoggade fram efter gamla skogsvägar samtidigt som han ropade efter sina nära och kära, mamma och pappa.
När det var nästan kolmörkt så tog paniken total kontroll över honom, han sprang utmattad nedför en sluttning, halkade och slog benet, detta gjorde honom så skärrad att han, helt oväntat klättrade upp i ett träd och satt där och höll utkik och lugnade ned sig efter några timmar. Han klättrade ned och lade sig för att sova ännu en natt i den mörka skogen.
Nästa dag hade han tagit det kallt. Han satt längre och tänkte igenom sin situation. Han var vilse, mer vilse än någonsin, han var tvungen att inse det. Han visste inte var han var, och inte hur han skulle ta sig hem. Han befann sig i en stor glänta, det måste ha legat en åker här för längre sedan. Skogen stod mörk och hög runt gläntan, den var tät och ogallrad. Efter att ha överlagt med sig själv några timmar beslöt han sig för att ta sig upp på ett berg för att därifrån kunna se sig om efter landmärken, hus, sjöar eller vad som helst som påminde honom om hemmet. Han såg inget berg från där han satt, men han började gå åt det håll som gick uppåt. Han satte upp som mål att finna ett berg innan kvällen. Men när kvällen kom satt han i samma glänta och svor för sig själv.
Snyggt, jävligt snyggt tänkte han igen.
Sturskheten från morgonen lyste med sin frånvaro. Istället infann sig en gnagande oro och en stigande rädsla inom honom. Det prasslade i mörkret, han lyssnade spänt. En röst inom honom skrek för full hals, ”Det är en björn”! Men han lyckades hålla bort paniken och kröp ihop på marken, och såg solen sänka sig vid horisonten.
Han såg ut över gläntan, som nu nästan var höljd i dunkel, träden bakom honom brann i rött från solnedgången. På marken sprang ett gäng myror runt, och ett hoande kom blåsande långt bortifrån. Det luktade starkt av rallarrosorna som växte invid ett dike några meter bort. Ett brak fick honom att hoppa till, nu var det verkligen en björn! Jagade dom inte i skymningen? Jo det gjorde dom! Långt inom sig visste han att björnar inte jagade vare sig människor eller djur, bara man inte störde dom, men det fanns inte tid att tänka på det nu. Vart var björnen, han tittade i panik åt det håll han sett den, bara för att inse att det var en storspov han hade sett. Han skrattade lite fånigt, svetten rann nedför nacken och han darrade som ett asplöv.
Han gick sakta fram mot platsen där storspoven hade lyft, och han kände instinktivt att någon han kände hade varit där före honom och storspoven. Han hoppade runt och började ivrigt undersöka de närmaste omgivningarna. Jo, någon hade varit där, det var Frasse! Gamla goda Frasse som bodde två hus bort hade varit där tidigare under dagen. Frasse var en stor kille, och lämnade ordentliga märken efter sig, han var varken ordentlig eller försiktig. Han började följa spåren in mot skogen igen.
Nu sprang han allt vad han kunde, det var som om att Frasse vetat om hans situation och verkligen gjort allt för att visa vart vägen hem vart. Det hade mörknat fort, och var nu nästan svart, men ändå så kändes allting mer och mer bekant dess längre han sprang. Tallarna och granarna var som väggarna i en mörk tunnel, en tunnel som lystes upp av Frasses spår. Efter kanske en kvart så visste han precis vart han var. Han sprang genom asplunden, förbi dammen vid smedjan där han brukade sitta och titta på vattnet, han passerade affären och sprang uppför backen.
Han såg sig inte för när han passerade vägen, och blev nästan påkört av en bil. Föraren verkade inte ens ha sett honom. Lycklig och skärrad på samma gång sprang han över gräsmattan där han tagit sina första stapplande steg och upp på farstun. Där stod den lilla och tittade ut mot skogen, han ropade hennes namn, fast det förstod ju inte hon, men hon plockade skrattande upp honom och ropade: ”mamma, pappa, Snurre är hemma igen”! Han spann när hon bar in honom i stugan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar