tisdag 1 mars 2011

Du sköna nya värld.

Det är en underbar värld vi lever i. Idag, den första mars släpper världens bästa(?) band DROPKICK MURPHYS sin nya skiva Going out in style. Back in the days var man tvungen att vänta hur länge som helst innan man ens kunde beställa den från typ ginza. Vänta på beställningen, riva upp paketet, stoppa in skivan (huuurv) i cd-spelaren och sedan lyssna. För några år sedan var man tvungen att vänta några dagar innan den fanns som torrent, och sen stjäla musik av några man ser upp till, inte bra.

Men idag, första mars 2011 startar jag bara spotify i telefonen, söker reda på skivan och börjar njuta, helt lagligt. Är inte det framsteg så säg?

Det är stunder som denna man lite lite lite grann saknar städjobbet. Där kunde man knalla runt och lyssna på musik hela dagarna, fungerar inte riktigt på biblioteket. Ska köra bil till Ersboda efter jobbet, får passa på att lyssna då. Även om musik blir bättre i hörurar. (nej jag vill inte ha hörlurar när jag kör bil)

Vilka är då dessa Dropkick Murphys? De bildades som en kvartet i Boston 1996 med Mike McColgan på sång och släppte en fullängdare 1998. Mike (som är gammal desertstorm-veteran) beslöt sig hastigt och lustigt för att hoppa av (för att bli brandman) och ersattes av Al Barr från gamla oi!-bandet The Brusiers. Han delade sången med basisten Ken Casey och deras växelsång är en av sakerna som gör bandet så jäkla bra. Hur som helst så var de fortfarande en kvartet som spelade klassisk streetpunk när deras andra skiva släpptes, men till det tredje skivsläppet hade saker hänt. Alla grabbarna har irländskt påbrå och nu plockades det in en hel hoper med medlemmar som spelade alla möjliga instrument som säckpipa, thinwhisle, dragspel och jag vet inte vad. Den nya musikgenren Celtic Punk var född.


Ett välklätt gäng.

Dropkick Murphys spelar alltså en blandning av irländsk folkmusik och punk, jag kan faktiskt inte tänka mig någon bättre blandning, skulle väl vara blackmetal och humpa (Finntroll) då. I och med den nya skivan har de släppt sju fullängdare och två livealbum. Det DKM har lyckats med som få andra har gjort är att ALLA skivor är bra. Visst finns det något spår på varje skiva som inte är superduper fantastiskt, men 90% av alla låtar är grymt bra.

DKM är kända för sitt stora engagemang för fackföreningar, och många låtar handlar om just det. Dom spelar ofta gratis vid strejker och liknande och ställer upp i olika sammanhang för arbetarnas väl. De är även stora Boston Red sox- och Boston Bruinsfans och har vid flertalet gånger spelat på allehanda sportevenemang. Deras stora genombrott kom när de spelade ledmotivet i The Departed, handplockade av Martin Scorcese himself.

Men framförallt är de ett fantastiskt liveband, och har turnerad flitigt i alla år. Jag fick i egen hög person se dom live i Stockholm för några år sedan, en riktigt höjdare.

Men nu har jag svammlat klart och jag hoppas att budskapet gått in.

Klicka här eller här för att komma till spotify.





Recension i aftonbladet, Göteborgs-posten

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar