Bittert

Sitter och tar en kopp kaffe på mitt andra bibliotek och försöker smälta dagens bittra skidparodi. Svenskarna var totalt bortvallade, eller som våra kempehärliga grannar sade: Søtebror smørde sig væck (min norska är inte direkt klockren, rätta mig gärna)!

Det är en katastrof för svenska skidfantaster, för åkarna och såklart för vallarna! Svenske vallachefens tårar var hemska att se. Sverige brukar ju vara bra på vallning, och om de tidigare vallat bort sig har de tagit lärdom av sina misstag och dagen efter haft perfekta skidor.

Men nu har de vallat fel i tre lopp på raken, i alla klassiska lopp. Känns inget vidare till sprintstafetten imorgon, som går i klassisk stil, dessutom går ju halva den "riktiga" stafetten i samma stil.

Det som finns kvar att kriga i är då 3/5-milarna, men där känns det som svenskarna inte skulle ha någon chans alls.

Guldet och bronset på sprinten gjorde att jag fick upp hoppet, kanske kanske kanske kunde vi matcha Norge i medaljer och förhoppningsvis slå Finland och Ryssland. Men icke. Vi står som några fån och kliar oss i huvet och drömmer oss tillbaka till det magiska OS 2010, då var jag lycklig.

Den känslan av total idrottslig lycka känner jag väldigt sällan. Jag älskar sport för att den kan göra mig så lycklig och stolt. När Sverige mot alla odds vinner en fotbollsmatch mot starkt motstånd, när juniorkronorna spöar Kanada, när lille Stefan Holm tar os-guld, när vi kan knäppa norrbaggarna på näsan och när ett svenskt stafettlag tar OS-guld kan jag leva på den lyckan i flera månader, ja år efteråt.

Därför känner jag mig så fruktansvärt snuvad på konfekten när det går åt skogen. Innan varje match eller lopp känner jag den glädjen bubbla upp, och när den sedan skoningslöst krossas känns det så jävulusikt bittert.


Men kom ihåg att i Libyen avrättas folk på sjukhus, man måste ha perspektiv.