Några ord från Pär

Detta skrev jag till ett helt annat sammanhang, men jag tyckte inte det var tillräckligt bra, lägger ut det här istället.

I år är det 120 år sedan Pär Lagerkvist föddes, och 60 år sedan han fick motta Nobelpriset i litteratur.

Han växte upp i Växjö som yngst av sju syskon, han far arbetade inom järnvägen och familjen levde, starkt sammanhållen i en tjänstebostad på en station. I tonåren började Pär intressera sig för litteratur, och fick så tidigt som 1906 ett prosastycke publicerat i smålandsposten.

Pärs uppväxt var väldigt religiös, och när han kom i kontakt med den darwinistiska utvecklingsläran uppstod en livslång konflikt mellan sin barndomstro och oförmågan att tro på gud.

Han skrev om det mesta i flera olika genrer, både poesi och prosa. Hans främsta böcker anses ofta vara Gäst hos verkligheten (1925), Dvärgen (1944) och Barabass (1950).

Lagerkvist har en förmåga att uttrycka känslor och stämningar i ord som få andra, och jag själv brukar några gånger om året bläddra runt i hans böcker och poesisamlingar och läsa mina favoritrader. Här är några axplock:

Från Gäst hos verkligheten, en pojke och hans far besöker morföräldrarnas gård ute på landet:

Det gick på några minuter alltsammans, hela långa backen. Så öppnade sig landet åt alla håll, med mader, småsjöar, allt slags vatten, med tegar, vallar, otaliga åkerlappar, med hagar, myrar och skog och bondgårdar kringspridda bland havren och rågen ute i solen. Det lyste så vänligt och öppet att allting kunde ses, och lång borta syntes morfars gård mellan lönnarna. Farten saktade av. Fredligt rullade de över en bred å med vass och näckrosblad vid kanterna och löjstim som slog ute i glittret. Så kom de till en knagglig byväg som korsade banan, där bromsade de och hoppade av med ett skutt, då var de framme.

Från Dvärgen. Furstinnan och hennes kammarflicka har just skrattat ut den onde dvärgen:

Och jag såg på dem med en iskall och föraktfull blick. Jag finner det oskönt och vanställande att skratta. Att se munnen plötsligt öppna sig på människorna och det röda tandköttet blottas berör mig synnerligen obehagligt.

Från Barabass. Barabass har just svikit sin tro och skickat sin vän Sahak ensam i döden:

Och Sahak såg på honom med en blick så full av förtvivlan, smärta och häpnad över hans obegripliga ord att Barabass kände den rakt igenom sig, ända in i sitt allra innersta, fastän han inte alls mötte den.

Till sist några valda delar från diktsamlingen Istället för tro:

Det är som vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden

över markens hus.

…

Allt är mitt, och skall tagas från mig,

Inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

Ensam, utan spår.

Samt från Den lyckliges väg:

Det kom ett brev om sommarsäd,

om vinbärsbuskar, körsbärsträd,

ett brev från min gamla mor

med skrift så darrhänt stor.

Ord intill ord stod klöveräng

och mogen råg och blomstersäng,

och Han som över alltid rår

från år till år

…

Det hade hastat natt och dag

utan att vila, för att jag

långt borta skulle veta det

som är från evighet.